Målningen ”Grindslanten” inspirerad av tysk Bellman-historia?

Köpte häromveckan på Amazon boken ”Till Eulenspiegel” (engelsk version). Ursprungliga texten är från ungefär år 1500, historierna är alltså cirka femhundra år gamla, och skriften kan väl bäst beskrivas som ungefär en samling av tyska medeltida Bellman-historier. Boken är rikt illusterad med de ursprungliga träsnitten i faksimil.

En typisk Till Eulenspiegel-historia går väl ungefär:

Till har fått jobb i en kyrka. När Till hjälper prästen att sätta på sig dräkten, släpper sig plötsligt prästen högt och ljudligt.
    ”Men så får man väl inte göra i en kyrka?” frågar Till.
    ”Jodå” svarar prästen, ”det är min kyrka. Jag får göra precis vad jag vill, jag får till och med uträtta mina naturbehov mitt i kyrkan om jag skulle få lust till det.” (Formuleringen är här aningen förskönad, detta av hänsyn till känsliga läsare.)
    Till kontrar då med att ”Jag slår vad om en tunna öl att du inte vågar uträtta dina naturbehov mitt i kyrkan”. (Dito.)
    Prästen lyfter på dräkten och producerar på stående fot i kyrkogången en hög av imponerande storlek.
  ”Det verkar som om du är skyldig mig en tunna öl!” säger prästen triumferande.
    ”Låt oss först kontrollera att det verkligen är mitt i kyrkan!”
    Till hämtar ett mätdon och utför erforderliga avståndsmätningar. Det visar sig att prästens hög ligger ganska långt ifrån kyrkans mittpunkt, så det blir alltså istället Till som får en tunna öl av den nu inte längre fullt så triumferande prästen.
    Prästens hushållerska blir mycket upprörd av det hela och varnar prästen för vidare samröre med den lömske spjuvern Till.

Och så där håller det alltså på, sida upp och sida ner. Jag vet inte riktigt om man skall dra slutsatsen att den folkliga humorn har förändrats eller att den inte har förändrats under de senaste femhundra åren? (Det som faktiskt tycks ha förändrats är att berättelserna brukar fortsätta ett tag efter att själva poängen är levererad; exempelvis den upprörda hullhållerskans synpunkter ovan. Så går det ju inte till nuförtiden.)

En detalj värd att observera i en annan historia är att Till ställer en retorisk fråga: ”Jag är väl varken en gås eller en fågel?” Denna formulering antyder ju att medeltidens människor inte riktigt betraktade gäss som fåglar, och på det viset kan det också mycket väl uttryckligen vara, och detta av ett alldeles speciellt skäl: Fåglar betraktades på medeltiden ofta som någon sorts heliga varelser eftersom de kunde flyga och därmed komma närmare Gud än vad människorna kunde. Den Helige Ande återgavs därför i konsten ofta som en duva. Kan alltså tänka mig att simpla kacklande och kackande gäss (som dessutom flög illa) inte riktigt ansågs platsa i det heliga fågelgänget.

Men nu över till det som detta inlägg är tänkt att handla om: Ett av de gamla träsnitten i boken gav mig väldigt omedelbar association till August Malmströms målning ”Grindslanten” från 1885:

Grindslanten av August Malmström

Grindslanten av August Malmström


Träsnitt ur Till Eulenspiegel

Träsnitt ur Till Eulenspiegel



Påfallande snarlika slagsmål

Påfallande snarlika slagsmål


Den som betraktar bägge bredvid varandra kan notera flera anmärkningsvärda likheter:

Knuten näve

Knuten näve


1. Målningens tre slagskämpar har kroppsställningar som otroligt väl stämmer överens med de tre slagskämparna till vänster på träsnittet. (Exempelvis den höjda knutna näven!)

Till Eulenspiegel - den segrande illistige

Till Eulenspiegel – den segrande illistige


2. Den ”illistige” till vänster på målningen (som är den som till sist kommer att vinna slanten) vara har en kroppsställning som överensstämmer väldigt bra med den ”illistige” Till Eulenspiegel själv, som på träsnittet sitter högst upp på en lina han spänt mellan två stolpar.

Detaljer på marken

Detaljer på marken


3. Föremålen på marken påminner anmärkningsvärt mycket om varandra: Småsten på bägge bilderna; på träsnittet svarta skor, och på målningen svarta mössor som har påfallande snarlik form som skorna på träsnittet.

Och så några mindre (men ändå) likheter:

4. Förutom de tre nämnda slagskämparna och ”den illistige” är det på bägge bilderna ytterligare två förgrundspersoner. (Ehuru inte med något gemensamt på de bägge bilderna.)

5. Ett hus ett stycke i bakgrunden, till vänster om ”fokus”, på bägge bilderna.

6. Högra grindstolpen motsvarar den högra stolpe (träd?) i vilken Till spänt upp linan.

7. Tills lina utgör en ”horisont” som går över hela träsnittet. På målningen finns en liknande horisont (på bifogad bild delvis skymd av det infällde träsnittet).

Högst sannolikt är ju allt detta bara tillfälligheter, men det är ändå tillräckligt många likheter för att det skall vara berättigat, om än blott av humorskäl, att föreställa sig att August Malmström hade läst originalversionen av berättelserna om Till Eulenspiegel och skrattat så oerhört gott åt kiss- och bajshumorn från år 1500 att han beslöt sig för att måla en hemlig hyllning till skriften i fråga – en hyllning som Sveriges konskritikerkår alltså stämde in i utan att överhuvudtaget begripa vad det egentligen var för något de hyllade.

(Och jag borde förstås nu ta tillfället i akt att skriva en svensk variant av Da Vinci-koden, där temat just är att Grindslanten innehåller dessa hemliga och hittills okända referenser till Till Eulenspiegel och att August Malmström tillhörde någon sorts hemligt sällskap som verkade för spridning av infantil fekalieorienterad humor, men jag vet just nu inte riktigt hur jag bäst skall spinna vidare på den tråden och bygga upp resten av handlingen. Och om jag mailar och frågar Da Vinci-kodens författare Dan Brown om råd kanske han bara snor iden…?)

Det här inlägget postades i Humor, Konst, Kultur, Litteratur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


8 − två =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>